Paavon Perunasivu

Forskning innen svartskurv i potet i Finland og aktuelle bekjempelsestiltak mot sjukdommen.

Ahvenniemi, P., Lehtonen, M., Wilson, P. & Valkonen, J. 2005. Grönn Kunskap 9(2):415-418.

 

Potatisproduktionen i Finland

Potatis produceras i Finland på ungefär 30000 hektars areal enligt följande:

Matpotatis                  11600 ha

Matpotatisindustri         4300 ha

Stärkelseindustri           8600 ha

Utsäde+för eget bruk   4700 ha

Totalt                         29200 ha

 Produktionen är starkt koncentrerad till landets västkust där jordmån är lämplig för potatisen och frosten för det mesta hålls borta. Då odlingsarealen per gård är relativt liten och tillräckligt lukrativa alternativ för potatisen inte finns, odlas potatis för det mesta i monokultur. Den har ofta fortgått utan paus sedan sjuttiotalet. Produktionen av utsädet är koncentrerad till norra delen av västkusten  runt staden Oulu, där några kommuner har fått sk. High grade –status inom EU.

Matpotatisodlare får nationellt produktionsstöd, och en förutsättning för stödet är att samma utsädesstam får användas bara två år i följd. Vanligen skaffar odlaren varje år ett mindre parti elitutsäde och förökar det en gång före han använder det i matpotatisproduktionen.

Filtsjukan i Finland

Det finns inga säkra siffror om hur allmän filtsjukan är. Det råder i alla fall allmän uppfattning, att den har ökat under de senaste åren. Om ökningen är reell eller enbart resultat av att man har blivit mera uppmärksam på sjukdomen är svårt att säga.  I alla fall, det finns i odlingskulturen flera faktorer, som ökar risken för filtsjukan. Sådana är bland annat monokultur, kalla förhållanden vid sättning, odlarnas vana att själva föröka bruksutsädet, i utsädesproduktionen bristfällig växtföljd och användning av kemisk blastdödning samt vid utsädeskontroll tolerant gräns för kassering p.g.a. lackskorv.

Alldeles under de senaste åren verkar filtsjukan att ha varit lite på nedgång. En orsak kan vara det, att man har börjat bättre kontrollera faktorer som framkallar lackskorv. Kanske allra viktigast har dock varit, att effektiv doppbetning av utsädet har tagits i bruk.

Forskningprojekt över filtsjukan  

Filtsjukan anses i alla fall vara en så betydande sjukdom i Finland, att man samlade både privata och allmänna medel och startade från början av år 2003 ett forskningsprojekt vid Helsingors universitet. Som allmänt forskningsmål sattes att bilda stark kunskapsbas för bättre kunnande av Rhizoctonia-svampen samt effektiferad bekämpning av sjukdomen. Forskningsgruppen består av tre forskare och några pro gradu -studerande och den leds av Jari Valkonen, professor i växtpatologi.

Ett av våra mål är att modellera infektionsprocessen. Där ingår både studier om hur smittan når potatisen från en smittohärd i jorden och i sättknölen, i vilken takt olika delar av växten infekteras samt om vad som sker vid infektionsstället, både i svampen och i potatisen. Undersökningar görs både i fält, växthus och laboratoriet.

Vi har också samlat flera hundra svampisolat från hela landet för att kartlägga deras inbördes släktskap. Vi gör det genom att jämföra gensekvenser i så kallade ITS-regioner, som ligger mellan gener som kodar ribosom-RNA. Dessutom gör vi för ett antal isolater virulenstest samt testar deras växthastighet i olika temperaturer och deras resistens mot några betningsmedel.

I en försöksserie försöker vi klarlägga hur varierande mängd av lackskorvsmitta i utsädet samt varierande odlingshistoria av potisfältet påverkar potatisväxten. Detta fältförsök är placerat hos en ekologisk odlare och angränsande konventionella gårdar, som odlar i monokultur. Detta försök borde ge fingervisning om hur mycket smitta i utsädet är acceptabelt och var gränsen går för lönsam betning.

Sjukdomsbilden

Det som egentligen förorsakar allt ont vid angrepp av filtsjuka är grodd- och stolonspetsarnas död. Groddspetsarnas död minskar antalet stjälkar och förorsakar försening i utvecklingen som syns som sänkt avkastning och stärkelsehalt. Stolonspetsarnas död, kompletterad med infektering av unga knölar, förorsakar huvudsakligen  alla kvalitetskadorna, som missformade, spruckna och grönfärgade knölar, skorvaktiga formationer och gropar i knölen samt sänkt knölantal och förändrad storleksfördelning. Skadorna i själkarnas nedre del, som ofta räknas som den egentliga sjukdomen, är på sätt och vis bara ärr av krig och oftast av underordnad betydelse.

Infekterade plantor växer långsammare men når sist och slutligen samma längd och nästan samma vikt som friska plantor, förutsatt att de inte blir i skuggan av de friska.  Stolonernas och rötternas vikt blir istället klart minde än hos friska plantor under hela växtperioden.

Karakteristiskt för sjukdomen verkar att vara, att infektionerna sker under förhållandevis kort period i tidigt skede, då svampen har samtidigt mycket av känslig plantvävnad till sitt förfogande, först i groddarna och lite senare i stolonerna. Skadade delen, sjukdomsfläcken, växer inte större senare och nya fläckar uppstår bara i mindre grad.

Det verkar som om svampen skulle förtära på kort tid all den näring som den förmår, och som om den skulle sedan under resten av sommaren vegetera och smälta på maten i passiv dvala. Den bildar faktiskt redan i tidigt skede ett tätt nätverk av brunt och, som det verkar, inaktivt mycelium runt plantans alla underjordiska delar och lever sedan i detta tillstånd resterande tiden av sommaren.

Svampen bildar mot hösten sklerotier på alla underjordiska delar av plantan, men först när mognaden har kommit i gång. Kemisk blastdödning försnabbar mognaden och mängden lackskorv ökar vanligtvis markant 10-14 dagar efter behandlingen.

Utsädet/jorden som smittokälla

I vår undersökning om utsädessmittans/jordsmittans betydelse för filtsjukan verkar smittan i utsädet förklara smittograden i mycket större grad än jordens odlingshistoria. Detta gäller både mängden groddbränna och andra, indirekta skador, som filtsjukans inverkan på stjälk- och knölantal, avkastning och stärkelsehalt. Detta går något mot förväntningarna, då man har levt i tron, att man automatiskt har mera problem i gammal potatisjord än i växtföljd.

Den största överraskningen möttes dock först när man tittade på hur mycket ny lackskorv som uppstod i skörden. I gammal potatisjord korrelerade skördens lackskorvmängd inte alls med utsädets, när korrelationen vid ekologisk odling var starkt positiv.

Den naturliga förklaringen för dessa fenomen kunde vara, att det har uppstått i gammal potatisjord en på antagonism baserad suppressivitet. Den håller smittograden i gammal potatisjord överlag måttlig. Den är troligen reglerad av temperaturen, då den fungerar dåligt och förmår inte hindra skadorna på våren i kall jord. Fram till augusti har den hunnit förstärkas och förhindrar då i varmare jord i stor grad ny lackskorvbildning.

Betning

Doppbetning (vätning) av utsädet har blivit praxis på många gårdar under de senaste åren. Den har också nästan helt ersatt det tidigare förfarandet, att använda ett betningsaggregat i sättmaskinen. Ivern att ta denna nya metod i bruk baserar sig delvis på de goda resultat av doppbetningen som undertecknad fick i en försöksserie på Keskos försöksgård år 1998-1999. Den minskar  avsevärt filtsjukans negativa inverkan i avkastningen och kvaliten, men har inte lika fin effekt mot ny lackskorvbildning, speciellt om utsädet är svårt smittat.

Doppbetning passar väl i arbetskedjan på gården när man bearbetar eget utsäde för sättning. Den är mycket flexibel, för man kan ”tvätta” potatisen med betningsmedel på många olika sätt och effekten är bra oberoende av tidpunkten. Den största risken, som man trodde att tvättningen skulle medföra, nämligen ökningen av stjälkbakteriosen, har inte alls aktualiserats.