Suupohjan Lintutieteellinen Yhdistys
Fågeln som är trogen både hembygd och partner
Inte ens den strängaste vinter får lavskrikan att flytta Lavskrikan är fosterländsk, hemkär och sin partner trogen. Mera än de flesta fåglar i världen. Den lämnar inte de finländska skogarna ens under svinkalla vintrar. Den bor i samma revir år ut och år in och den håller ihop med samma partner tills döden skiljer dem åt. Det här är lavskrikans sätt att överleva.

En vinter som denna, när vi redan före jul upplevde bitande nordisk vinterkyla och ett bestående snötäcke ända ner till Finlands sydkust, påminns vi om behovet av de bekvämligheter som gör livet möjligt för oss här uppe i norr. Tack vare fungerande uppvärmning, varma kläder, mat i skafferiet, upplogade vägar och motorvärmare går livet vidare även när det blir svinkallt och när snön vräker ner.

Utanför våra fönster går livet också vidare – utan tekniska hjälpmedel, men inte utan genialiska anpassningar till hårda vinterförhållanden. Och för många fåglar går livet inte alls vidare.

Kring fågelbräden och avskrädeshögar samlas övervintrande småfåglar, medan flockar av sidensvansar förflyttar sig från rönn till rönn för att göra rent hus i sina naturliga skafferier. På samma sätt exploaterar korsnäbbar och nötkråkor barrträdens fröförråd. Medan största delen av fåglarna löst sina övervintringsproblem genom att flytta till sydligare breddgrader, lever alltså flera av dem vi kallar stannfåglar ett nomadiskt vinterliv här uppe i norr. Några arter överlever med hjälp av mat som de finner intill människans bosättningar.

"Mitt hem är min borg!"

Bara några enstaka fågelarter klarar av att stanna hemma i sina egna revir vintern igenom. Bland dessa trotsare som stannar kvar i den mörka barrskogen till och med i nordligaste skogslappland finns några mesarter och Lapplands karaktärsfågel, lavskrikan. De här arterna kan övervintra i förhållanden med upp till 30 graders kyla och en meter tjockt snötäcke tack vare matförråd som fåglarna lägger upp i sina revir under sommaren och hösten. Trohet till reviret med alla dess gömställen, som fåglarna känner utan och innan med stöd av livslång erfarenhet, är ett livsvillkor.

För lavskrikan gäller ytterligare den lilla egenheten att den sätter igång med sina häckningsbestyr mycket tidigt på vårvintern. Redan i början av mars när vintern ännu på inget sätt gett vika i de nordliga skogarna, börjar lavskriksparet samla kvistar, lavtussar, spindelkokonger och fågeldun till ett välisolerat rede. Honan ruvar ensam – i vått och torrt – fram till det att ungarna kläcks i mitten av april. Hanen bistår henne med föda.

Efter tre veckors matning kan ungarna lämna boet redan vid den tid då andra fåglar anländer från södern för att inleda sin häckning! Tack vare denna snabba tidtabell kan lavskrikorna i god tid sätta igång födohamstringen inför följande vinter.

"Ryktet om min död är betydligt överdrivet"

Lavskrikan har sedan länge varit föremål för intensiv forskning inom ett skogsområde i södra Österbotten. När studien inleddes i Kristinestad och Närpes var det en överraskning att lavskrikan överhuvudtaget förekommer så långt söderut. Ännu större blev överraskningen då man fann att populationen var tämligen tät och täckte största delen av de skogsmarker man inventerade.

Trots att området är starkt påverkat av ekonomiskogsbruk har lavskrikan lyckats upprätthålla en livskraftig population. Hösten 1996 registrerade vi över 110 lavskrikor i 39 olika revir inom det cirka 400 kvadratkilometer stora område vi numera undersöker. Inom den del av undersökningsområdet som inventerats årligen ända sedan år 1974 har dock lavskrikorna minskat i antal med omkring 30 procent.

Den population som finns kvar lever i ett mycket splittrat skogslandskap och är därför av stort intresse för naturskyddet.

Tack vare färgringmärkning av alla lavskrikor, som vi fångar vid utlagda matplatser, har vi kunnat följa många livsöden från vaggan till graven. Hittills har vi ringmärkt sammanlagt 440 lavskrikor och kunnat klarlägga många intressanta aspekter i fåglarnas liv.

Redan tidigt såg vi att de uppgifter som ofta förekommer om att lavskrikan skulle vara totalt utdöende i södra Finland inte håller streck åtminstone i södra Österbotten. Däremot är det väl dokumenterat hur lavskrikan minskar i antal i takt med minskande skogsarealer och uppsplittringen av skogsområdena. De uppgifterna är värda att ta på största allvar.

Trohet intill döden

Lavskrikan är liksom andra kråkfåglar en social fågel med ett typiskt familjeliv. Förutom att den är trogen sitt revir även i extrema vinterförhållanden, håller paret i regel samman livet ut. Under vår långvariga studie har vi noterat endast någon enstaka skilsmässa.

Det mest långvariga parförhållandet varade i nio år – och under alla dessa år höll paret till på samma skogsskifte! Hanen hann dock efter den första honans död "leva ut" tre honor till under sin minst 16-åriga livstid.

Unga lavskrikor visar trohet till sin födelseplats på ett sätt som forskare funnit och dokumenterat hos endast några tiotal av världens över 9000 fågelarter. Ungfåglarna lever i allmänhet tillsammans med sina föräldrar under hela sitt första levnadsår, men i våra studier har vi sett att en del börjar häcka redan som ettåringar. Tidigare ansågs lavskrikan bli könsmogen först som tvååring.

Unikt för lavskrikan är att omkring hälften av ungfåglarna etablerar sig i födelserevirets omedelbara grannskap.

Tack vare den extrema platstroheten har det varit möjligt för oss att följa till och med åtta generationer av lavskrikor i rakt nedåtgående led, börjande från de föräldrafåglar som ringmärktes hösten 1974.

Det har visat sig att det är ett litet antal fågelindivider som står för största delen av avkomman, medan en stor del av fåglarna dör utan att hinna få några ättlingar överhuvudtaget. Det här, tillsammans med platstroheten, gör att en stor del av lavskrikorna på orten är nära besläktade med varandra. Trots det har endast något enstaka fall av nära inavel kunnat registreras. Möjligen finns det någon mekanism som gör att lavskrikorna kan undvika att bilda par med nära släktingar, men hur det kunde gå till är ännu okänt.

Fotnot: Inventeringen av lavskrikor i Sydösterbotten inleddes av lektor Nils Fritzén tillsammans med Harry Lillandt våren 1974. Sedan hösten 1990 har inventeringen, via skribenten Bo-Göran Lillandt, varit knuten till Helsingfors universitet i form av ett doktorandprojekt. Projektet leds av doc. Torsten Stjernberg vid Zoologiska museet. Tidvis har också studerandena Patrik Byholm och Niclas Fritzén medverkat i inventeringsarbetet.

Bo-Göran Lillandt / Finlands Natur 1/1997

Sivun alkuun
Tillbaka

Takaisin | Etusivu | Hakemisto |
Viimeksi muokattu 6.2003 © Ismo Nousiainen | Kommentit ja viestit Ismo.Nousiainen@dlc.fi