Den nya restaurangen Teatteri
(Magnus Rögård)



Catharina (Caisa) Wahllund teaterkrogens urmamsell är den finländska kulinariska krogkulturens moder.

Då Helsingfors år 1812 blev Finlands huvudstad ansåg kejsar Alexander I att staden borde få ett ordentligt teaterhus. Carl Ludvig Engel fick i uppdrag att rita teaterhuset som uppfördes i trä i nyklassisk stil i närheten av nuvarande Eino Leinos staty, också han en vän av god mat och dryck. Teatern invigdes den 9 mars 1827.

Fem år efter sin tillkomst fick teatersalongen en minimal värme genom kakelugnar i korridoren utanför densamma. Cajsa Wahlund, den berömda, sålde varm punsch i skenet av oljelampor i teaterns buffet, som tillsammans med mat hade en mycket god åtgång i mellanakterna på teatern. Det kunde vara upp till 20 minusgrader i teatersalongen på vintern så inte undra på att Caisa blev berömd med sin punsch. Caisa hade förståelse för den tidens studenter, som var ivriga teaterbesökare men ofta inte hade pengar nog att betala den dryckjom som inmundigades. Caisa var född den 1 maj. Studenterna gillade sin mamsell så mycket att firandet av Caisas födelsedag blev en tradition. Så uppstod firandet av Walborg, ursprunligen ett firande av Caisa.

Caisa hämtade sitt vatten till bufetten från den allmänna brunnen som då fanns där Svenska teatern nu står.

Slasket igen hamnade i Esplanaden. I mamsell Caisas krog fick man röka cigarrer men inte på teatern eller i teaterkorridorerna. Den 6.12.1829 blev 3 studenter ertappade att ha rökt cigarrer i teaterkorridoren. Rökandet polisanmäldes till landshövdingen över Nylands och Tavastehus län, välborne herr Carl Klick.

Mamsell Caisa hade redan då samma problem med tobaksrökning som dagens krögare tycks ha med den "nya" tobakslagen för restauranger. Kanske var det problemet med tobaksrökning eller med överförfriskade "teaterbesökare" som fick mamsell Caisa Wahllund att starta en ny restaurang år 1837 vid Tölöviken på sterbhusets Edboms tomt. Också denna byggnad, en paviljong med verandor ritades av Carl Ludvig Engel.

Det var inte nog, år 1839 invigdes en ny paviljong, invid den nyss invigda, den s.k. havspaviljongen.

De begeistrade studenterna sjöng samma år den 1 maj 1839 en seranad åt den 68 åriga Caisa, året kan anses för förstamaj-firandets födelseår. Hela området kallas i dag efter mamsell Caisa för Kaisaniemi.

Engels teater förblev kall trots att kakelungsmakare Andsten i början av 1830-talet reparerade de i korridoren varande kakelungnarna. I februari år 1845 skrev Zacharias Topelius huvudredaktör för Helsingfors Tidningar med anledning av att en ny teatertrupp just hade anlänt till staden: "Vi tillönske den och publiken mycken värma för konsten, ty termometern har visat ända till -25°C, och i vårt teaterhus logerar konsten något svalt". Teatern såldes på offentlig aktion år 1861 och flyttades till Åbotullen, nära det nuvarande riksdagshuset.

Där verkade Arkadia-teatern för finskspråkig publik till år 1902. Samma år invigdes "Kansallisteatteri ritad av Onni Tarjanne och Arkadia-teatern flyttade dit

Året innan den Engelska teatern rivdes och såldes på aktion, invigdes den nya, av Chiewitz ritade teatern, med pomp och ståt den 28 november 1860. Topelius hade föreslagit, som arkitekt för det nya teaterhuset i sten, länsarkitekten och ingenjören Georg Theodor Policron Chiewitz, som flyttat över från Stockholm till Åbo. Topelius förslag godkändes. Det är inte bara i Åbo och Helsingfors Chiewitz verkade, t.ex rådhuset och kyrkan invid det sneda torget i Lovisa är ritade av honom. Helsingfors hade fått ett gasverk samma höst som teatern invigdes. Chiewitz teater var försedd med en krona innehållande 80 flammor, motsvarande i ljusstyrka 960 stearinljus som i förening med 150 flammor vid rampen och kulisserna motsvarande 1800 stearinljus, spredo ett sken starkare än i den bäst eklärade balsalong. Aldrig har man i Helsingfors eller Finland sett något ditåt i perspektiver eller ljuseffekter, med konst frambragta. 140 år senare har helsingforsborna igen ett tillfälle att ge utlopp för sina känslor, då de får taga del av det fenomenala ljusspektaklet som Rupert Gardner med medhjälpare har åstadkommit i belysning och ljuseffekter för att inte tala om den brinnande sanden i de öppna spisarna, två belägna i Wintergarden och en inne i själva City baren.

Helsingforsborna, på den tiden 32.000 personer, var dock ej riktigt nöjda med den nya teatern, bland annat klagade man på att restaurangen var för liten. Länge behövde man ej vänta, teatern byggd i sten, brann den 8 maj 1863. Månne någon missnöjd restaurangkund hade något med branden att göra?

Redan två och ett halvt år efter branden invigdes Benois-teaterhus den 2 oktober 1866. Det var en kort tid, då man efter branden började tvista om vem som skulle rita den nya teatern, Chiewitz hade nämligen dött före den stora branden. Då man inte kunde enas i Helsingfors om vem som skulle bli arkitekt så vände man sej till professorn i arkitektur Nikolaj Leontievitj Benois vid Kejserliga konstakademin i Petersburg.

Benois var en modern man. I planerna fanns ett eget gasverk för teatern och restaurangen. I Stockholm blev uppvärmningskostnaderna vid ett privat gasverk 6-7 rubel, medan kostnaden för motsvarande kvantitet gas hos oss var 16,95 rubel. Benois, som rör sej i större förhållanden än helsingforsborna kommer fram med så avancerade förslag såsom ventilation med luftinblåsning genom logebarriärerna samt ett intressant förslag att byggnaden skulle uppvärmas med varmvatten såsom man gjort i Sverige med gott resultat.

 

Bland helsingforsarna fick Benois endast stöd av apotekaren Wikman. Återuppbyggnaden av teatern efter Benois ritningar påbörjades med restauranglokalen så att man inför vintern skulle få ett torrt förvaringsrum för olika material till själva teaterbygget. Restaurangen försågs med järnkaminer för uppvärmningen och alla moderna vvs-planer med vattenvärme och annat föll i glömska. På 1860-talet fanns i Helsingfors bara 2 män med vvs-tekniskt kunnande , nämligen nyss nämnda apotekare Wikman och litet senare bl.a. mycket anlitade ingenjör E.Bergroth, vilken anlitades bl.a. då det gällde att komma tillrätta med den dåliga luft i restaurangen som generalguvernör Adlerberg klagade över 1872.För sina tjänster fick Bergroth ett cigarrfodral i silver, sådana var konsultersättningarna på den tiden. Generalguvernören var en flitig mångsysslare. Han är mannen bakom teatern Alexander (gamla operan). Då de svenskspråkiga hade sin "Benois"- teater och då de finskspråkiga hade tagit i användning den till Arkadia-platsen flyttade Engelska teatern så måste ju de ryskspråkiga få sin. Adlerberg vände sej till kejsaren med en anhållan där han understök den ryska kulturens och det ryska språkets betydelse i Helsingfors. Kejsaren ställde sej välvilligt till projektet. Ingenjörsofficeren på Sveaborg Petr Petrovitsh Benard gjorde ritningarna på en månad. Bygget påbörjades den 22.4 1876 med att svänga hela teatern 90 grader på tomten vid Bulevarden. Bulevarden ansågs förnämligare än Albertsgatan så huvudingången som var planerad för kejsaren måste stå mot Bulevarden. Allmogen fick använda sej av ingången från Albertsgatan. Kejsaren kom aldrig till teatern så det var bara generalguvernör Adlerberg själv i hög person som sist och slutligen ensam använde paraddörren på Bulevarden.

Den första krögaren i Benois teater var utrikeshandlanden Louis Kleineh som den 19 mars 1866 hyrde restaurangen för 8000 mk, ej mera rubel, (snart euro) samt 40 mk för varje teaterspelkväll. Dessutom överlämnades enligt hyreskontraktet från teaterns sida två klosetter till restaurangens begagnande med skyldighet "att låta dessa rengöras efter varje slutad representation". En dålig tur hade Kleineh också med den tidens kylutrustning. Under vintern 1870 hade restaurangens iskällartak störtat in, och det ersattes under sommaren med ett tak av tegel. Dessutom måste alla golvbalkar i verandan ovanför iskällaren förnyas då de förmultnat genom fukten från källaren.

Kleineh eferträddes av den 23-åriga Carl Kämp, som senare skulle komma att spela en stor roll inom stadens restaurang- och hotellvärld. Carl Kämp anhöll 1878 att få installera en springbrunn i teateresplanaden. Stadsfullmäktige avslog denna anhållan och Carl Kämp tröttnade på restaurangen, men före det hade han installerat asfaltgolv i köket samt försett restaurangen med mekanisk inblåsning och utsugning. En framsynt man med andra ord. Carl Kämps efterträdare blev Josef Wolontis, som även innehade Esplanadkapellet. Josef Wolontis drog den första vattenledningen år 1887 till restaurangen och följande år fick två pissoarer vattenledning.

WC installerades i teaterhuset först 1907, så restaurangen var tvungen att till detta datum komma till godo med de två klosetter som "måste rengöras efter varje slutad representation". Elektriskt ljus fick "operakällaren" som restaurangen kallades år 1898. Efter tre eldsvådstillbud, vilka alla släcktes infördes 1882 brandtelegraf från restaurangen till stadens brandtorn. Här kan nämnas att brandmyndigheterna fick år 1894 teatern att installera ett perforerat vattenledningsrör ovan scenöppningen.

"Finlands första sprinkleranläggning"?

Under inbördeskriget blev Operakällaren en av de "rödas" viktigaste strategiska platser i staden. Ockupationen blev ödesdiger för restaurangens fina vinkällare. Spriten dracks upp men de fina vinerna slogs sönder, och den ädla vätskan stod så högt på golvet att den gick över restaurangföreståndarens galoscher, då hon fick lov att besöka vinkällaren.

Åren gick och Benois teater trots nyss omtalade "sprinkleranläggning" förföll brandtekniskt och år 1936 var man färdig för ombyggnad.

Den nuvarande restaurangen är ett verk av arkitekterna Eliel Saarinen och hans son Eero samt Jarl Eklund.

Eero Saarinen född i Finland men uppvuxen samt utbildad arkitekt i USA är pappa till den nuvarande restaurangen. Eliel Saarinen sade nämligen upp sej år 1931 då Amos Andersson inte ville godkänna hans ändrade förslag till en helt modern fasadarkitektur för restaurangen. Sonen Eero anställdes på Jarl Eklunds byrå och slutförde pappans tidigare förslag som hade utarbetas med arkitekt Hilding Ekelund.

År 1978 påbörjades byggandet av en vinterträdgård mellan teaterhusflyglarna och framför pelarfasaden.

Restaurangen hette då GO-INN och glasfasaden ritades av professor Ola Hansson. Under ombyggnaden bytte restaurangen namn till Happy Days.

År 1993 leddes ombyggnadsarbetena av professor Ola Hansson och inredningsbyrå Puroplan Ky. Vid ombyggnaden flyttades ventilationsmaskineriet på en golvyta på 40m2 från källarens inre regioner till de yttre under södra flygeln på restaurangen. Till det nya ventilationsutrymmet nu på 115m2 drogs ett nytt luftschakt med en tvärsnittsyta på 4m2 genom den 3 våningar höga södra flygeln. Det nya luftintaget på 5m2 placerades i skuggan mot norr. Luften togs in före år 1993 just ovanom Royals svarta takfilt, där den kunde vara under varma sommardagar 50°C het och mera.

Då nu vid milleniumsrenoveringen också Royals gamla ventilationsmaskinrum har flyttats en trappa ner så har den 1,5 meter höga gamla friskluftskammaren kunnat användas för att göra ett imponerande volymintryck på restaurangbesökaren då han kommer in genom den trånga "porten" på norra Esplanaden. De gamla friskluftschakten har kunnat slopas och härigenom givit hela restaurangen ett mycket luftigt intryck. Av det gamla ventilationsutrymmet har gjorts WC-utrymmen för restaurangbesökarna.

Royal Restaurants Ab, har inhandlat en stor del av de restauranger som delvis blev och hänga i luften då hotellkedjan Scandic övertog hotellbranchen av det Alko ägda företaget Arctia. Happy Days inhandlades våren 1999. Rupert Gardner född och uppvuxen i London började sin bana i Barcelona kom för tio år sedan till Stockholm och startade sedermera där en arkitektbyrå för kräsna kunder i Skandinavien.

Som assistent i arbetet har han haft Michael Lee Dudley, expert på discon, född och uppvuxen i Virginia, USA.

Michael kom till Stockholm i början på 90-talet via North Carolina och Washington.

I Helsingfors har Gardner tidigare bl.a. planerat Cafe bar Kitchen i varuhuset Stockman. Byggnadskostnaderna för den nya restaurangen är cirka 20 miljoner mark. Det är sällsynt att någon vågar sig på ett projekt i liknande storlek. Det har varit ett fantastiskt tillfälle för mej, berättar Gardner. Byggnaden ligger i stadens hjärta och kunderna har ett intresse för något speciellt, fortsätter han. Kärnan i det speciella är ljuset som spelar sin mimik både på fasaden och i interiören. Ljussystemet är datorreglerat (Ergo Light Control Area Net) och fungerar bäst då det mörknat på kvällen. Det är ljuset som spelar teater- när det rör sej, ändras interiören, och inte undra på det, då 300 belysningsgrupper med inalles 2500 lampor styrs av datorn. Bara belysningseffekten uppgår till 130 kW. Den fantastiska belysningen är ensamt ett "måste" för ett besök.


Rupert Gardners hemsidor

 


tillbaka till CV
Till huvudsidan