SLAMMERARKIVET



Texter framslamrade av Trygve Söderling



Publicerad som efterord i Johannes Salminen: Från Bysans till Bush. Valda essäer 1963–2010 (2015)


Att röra vid historiens läppar

— Om Johannes Salminens essäistik —


Johannes Salminen (1925–2015)



”Det förflutna är aldrig dött. Det är inte ens förflutet”. 

William Faulkners one-liner kunde också vara mottot för essäerna i denna bok. Till synes utan ansträngning bryter Johannes Salminen igenom den skyddande bekvämlighetszon vi brukar sätta upp mot ”det förflutna”. Vi säger idag att Internet utplånar allt avstånd i rummet. I Salminens sällskap försvinner tiden.

Om vi alltså känner ett vinddrag, så är det inte nödvändigtvis från historiens vingslag. Snarare andas det ”förflutna” på de här sidorna. 

Egyptiska Museet i Kairo: en av Faraos döttrar möter mig plötsligt i Eknatonsamlingen, med strängt stiliserat bakhuvud men med läppar så levande att jag måste få röra vid dem. I blicken – om man vågar kalla den så – finns ett blänk som får tre årtusenden att försvinna, en människa stiger ut ur sin nisch i tiden och vill bli igenkänd här och nu. (”Kairo – Capri – Istanbul”, Gränsland, 1984)

Blicken som möter hans, över millennier. Visst ser vi en stor lärdomsmassa, smart koncentrerad, i Johannes Salminens essäer. Men också en spontanitet, en vighet, i längden kanske det viktigaste draget. Vi möter en skribent med en ovanlig begåvning för att själv stiga ut ur sin ”nisch i tiden” och han delar med sig av den på ett sätt som får läsaren att för ett ögonblick själv tro på att allt är ett nu. Även om Salminen tar stöd i resor i det verkliga rummet – här finns dofter från Sicilien, Alexandria, Åland, som pressade örter mellan sidorna – är den verkliga destinationen alltså tiden. 

Seriefigurerna Kalle och Hobbe bygger en tidsmaskin av en pappkartong, Salminen bygger essäer. Är detta Random Access Memory: förmågan att vara närvarande i vilken punkt som helst i historien? Ja, men dessutom en förmåga att röra vid den, som om den var ett par läppar.

Då är det inte fråga om ”historiens slut” i Francis Fukuyamas mening, knappast heller postmodernismens ”utplattning” av historien till en eklektisk lek med epoker och stilar. Salminen förfaller varken till ett trött ”inget nytt under solen” eller ett konservativt ”det var bättre förr”. Snarare var det lika illa förr. 

Men trots de stora perspektiven, de breda svepen, glömmer dessa essäer inte att allt till sist handlar om fysiska, levande, bräckliga mänskor. Som vi själva. Här flåsar historien oss inte i nacken, vi lämnar den inte ’bakom oss’. Snarare möter vi den en face


Han började på närmare håll, i tid och rum. De två första essäsamlingarna rör sig på främst finländsk mark, som det anstår en ålännning som har studerat i Åbo och nyligen fått förlagsjobb i Helsingfors med en avhandling om poeten Jarl Hemmer (1955) i bagaget (på den tiden kunde akademisk utbildning vara merit för kulturjobb). 1800- och 1900-tal i vår svenskspråkiga litteratur – det kan låta som ett rätt riskfritt ämne. Men flera essäer i debuten Levande och död tradition (1963) väckte på sin tid rabalder. Till dem hör den om finlandssvensk modernism, ”Så har jag åter fot mot jord”, som inleder den här antologin. 

Modernisten Rabbe Enckells kommentar till essän var inte helt vänlig. Johannes Salminen är ”amatörmässigt okunnig”, rasade Enckell i Nya Pressen, dessutom ”insinuant vilseledande”. För en nybliven förlagschef var det kanske inte enbart festligt att läsa att ”hans omdömen verkar helt illitterata”. 

Enckell var dessutom inte ensam. Författarkollegan Bo Carpelan skrev en raljerande parodi på Salminens tankar: ”Varför envisas diktaren att tro att han löser några problem genom att gå barfota i gräset när han säkert kunde göra det bättre med knäppkängor t.ex. på en förlagsstol? Varför lär sig diktarna aldrig nånting över huvud av oss som vet hur en slipsten ska dras?” Olof Enckell, litteraturprofessor, talade för sin del om ”kuriösa påståenden […] på gränsen till nonsens”. 

Själv ser jag ”Så har jag åter fot mot jord” som en av de tre viktigaste enskilda texter som skrivits i ämnet finlandssvensk modernism. (De två övriga är Henry Parlands essä från 1929 och Salminens uppföljare till sig själv, ”Det var en gång en jaguar”, 1967) 

Att på 1970-talet hitta fram till Levande och död tradition var, för min egen del, som att stöta på en guldåder av självständigt tänkande i en murrigt igenvuxen litteraturträdgård. Att Salminens fräcka teser dessutom är insydda i eleganta, koncentrerade, ibland uppnosiga essäpaket är egentligen bara logiskt: form följer funktion. Bakom den till synes mödolösa isdansen på historiens arena ligger, ser man snart, åratal av reflektion och forskning. Stil är symptom på tanke, när stilen är briljant är också tanken tränad, onödigt fett bortskalat. I en intervju i tidskriften BLÅ 1984 berömde Salminen diskussionsklimatet i hans ungdoms Åbo Akademi; legendariska professorer som Rolf Lagerborg som ”gillade att man sa emot”.


Fast hur var det med sakfrågan, modernisternas reträtt från moderniteten? På en punkt kan man hålla med Rabbe Enckells kritik: Salminen talar i essän snarare om ’vad’ än om ’hur’. Är inte modernism också form, inte bara ämne, moderna material? De henryparlandska dikternas affischer för bilringar och negerjazz är fantastiskt fräscha, men de är det också för hur han gör dem. Inte bara för att.

Framför allt var, och det har påpekats, Diktonius 1930-talsprosa – Janne Kubik och Medborgare – synnerligen dagsaktuell, med blixtbilder av både förbudslag och Lappo-terror (”Monolog i muilutusbilen”). Något som Salminen förbigår, kanske för att det inte passar hans huvudtes om modernisternas flykt från sin samtid, mot ”fot mot jord”. 

Har Johannes Salminen alltså rätt till bara 95 procent, eller kanske 90? Det kan man diskutera. Viktigast är i alla fall att han lägger an ett eget perspektiv, tvingar oss att för en gångs skull tänka i fruktbara spår. I stället för att passivt upprepa traderade ’sanningar’ – död tradition. 


Det förflutna är aldrig förflutet, men visst kan det mördas. I titelessän ”Levande och död tradition” lade Salminen skulden för vår ”tidsprovinsialism” – hemmablindhet i tiden – på en historiesyn som vördar oskadliggjorda gipsfigurer, i enda syfte att bekräfta ett konservativt nu. I den nu omtryckta Boswell-essän (1967) skriver han om ”jubileumsröken, auran av tråkig oantastlighet” som desarmerare av det förflutna: ”som en mögelhinna omslutande sitt föremål”. 

Som mögelbekämpning var debuten effektiv, om man ska döma effekt enligt motstånd. ”Att ha uttalat något som ej väcker ett motstånd är att icke ha uttalat något” (Vilhelm Ekelund). Lika illa som med ”fot mot jord”-essän var det med Salminens analys i samma bok av relationen mellan inbördeskriget 1918 och Svenska folkpartiet. Här är perspektivet post-Väinö Linna, post-Juhani Paasivirtas banbrytande forskning i vit och röd terror, och man kan lugnt säga att texten på etablerat historikerhåll hälsades med förgrymmelse. I en lång drapa i Nya Argus talade professorn emeritus Hugo E. Pipping om ”hjärntvätt” och avslutade: ”’Ohistorisk som Salminen’ kan bli ett bevingat ord, om han fortsätter så här”. 

Trots detta ville Svenska litteratursällskapets prisnämnd belöna Levande och död tradition. Då grep styrelsen in och strök Salminen. ’Död tradition’ var inte helt död, trots allt. Den kunde slå tillbaka. 

Till synes oberörd av detta grus i portgången fortsatte Salminen ”så här” och kom småningom att själv förlänas titlar: hedersdoktor (1990), professor (1993), jubeldoktor (2008). ”Ohistoriskt” hade blivit levande tradition, eller som rockgruppen Eldkvarn sjunger: ”Du kan bära ett tungt lass / för du har klass”.

I längden var utgången förstås given, Salminen skriver helt enkelt så mycket bättre än sina kritiker. Osökt kommer man att tänka på hans egen hyllning till J.V. Snellmans stil (i verket Nordens litteratur før 1860): ”En bättre svenska skrevs knappast på 1800-talet i Finland, en prosa som i sina finaste d.v.s. polemiska stunder fungerar snabbt och vasst som en värjklinga”. 

Just det: ”finaste d.v.s. polemiska”. 


Finländska ämnen. Men redan den andra essäsamlingen avslutas med en ”romersk dagbok”. Och från och med Slavarna kastar ingen skugga och Middagsdemonerna (1971, 1975) blir centralperspektivet Medelhavet (kanske till de lokala kritikernas lättnad?). Snart rör vi oss i antiken som i Salminens egen ficka och med 1980-talet kommer Bysans och islams stora epoker in i bilden. Tre högkulturer som Salminen sedan kommer att vistas i, både hemvant och nyfiket. 

Utforska, öppna upp, skriva in i vårt medvetande. Och precis som i debutsamlingen finns här en kritisk udd mot etablerade ’sanningar’ – varfrån kommer den udden? Salminen är tidig i våra vatten med att belysa den islamska högkulturens civilisatoriska betydelse. Där medeltidens kristna européer förföljer judarna får de en tillflyktsort i Bagdad, bland de toleranta muslimerna.

Minnet av Alexandria (1988), Undret i Bagdad (1997) och Islams två ansikten (2010) är stationer på vägen. Alltid är det inte ens tusen år sen: i några dagboksanteckningar från mars 2003 (i Skuggan på Kiasmas vägg) kommenteras president George W. Bush då aktuella fälttåg. ”På Bagdads ruiner kan ingen fungerande ’demokrati’ byggas, Irak som amerikanskt protektorat hotar att på nytt destabilisera hela Mellanöstern”. 

Lästa 12 år senare är de raderna skrämmande sannspådda, nu när ”Islamska Statens” korståg för barbari har utplånat gränsen mellan Irak och Syrien. Som alltid hos Salminen är historia inte ’bara’ historia. Snarare ses nuet, det dagsaktuella, som en integrerad del av en lång historia. Augustus och Bush är bara två av dess ansikten. 

Flera av de ansikten vi möter i den föreliggande antologin – Cicero, Seneca, Spartacus, Algoth ”Maiju Lassila” Untola – har något gemensamt: de hanns upp av sina fiender. Just där och då, i dödsögonblicket, finns Salminen med. Det är knappast en slump, snarare en del av hans projekt. Som han skriver i samtalsboken med Antti Eskola sköter segrarna nog om sin historia – intressantare att minnas förlorarna. Texten om Sprengtporten, "Försvar för en förrädare" fick rentav ge namnet åt det essäurval som 1977 utkom i finsk översättning, Erään petturin puolustus

Visserligen är ”förlorare” ett relativt begrepp. Så katolik han är kallar Salminen i förbifarten också Jesus för loser. Oväntade ordval är överhuvudtaget viktiga delar av Salminens överrumplingsstrategi för att kortsluta till synes åtskilda historiska moment, plocka fram dem ur sina nischer. Den romerska guvernören Verres roffar på 70-talet f.Kr. åt sig konstverk, skriver han, "likt en annan Göring". Ibland kan kodväxlingen vara finstilt, som när han nästan obemärkt låter frasen ”det utvalda folket” gälla grekerna under Alexander. Att – ett tredje exempel – tala om kejsartidens Finland som ”finlandisering” kopplar onekligen om mina synapser i hjärnan. Förskjuter fruktbart synvinkelen, både på 1800-talet och nuet. 

Mot bakgrund av den salminenska smaken för historiens losers och outsiders är det slående att det 51%-iga könet nästan aldrig har en huvudroll i denna parad av obekväma intellellektuella. Så såg för all del det akademiska ut förr – men just därför kunde man hos rebellen Salminen ha väntat sig lite hederlig gammaldags kvotfeminism. Nu skymtar kvinnan snarast som föremål för ”driften” i den mån hon skymtar; pikanta inslag i en manligt betraktad värld, sleeping lexicons. Till undantagen hör i detta urval Salminens intresse för den imponerande 1500-talsgestalten Doña Gracia, i essän ”Jude vid Bosporen”. Irena Sendler, polsk hjälte under nazitiden, finns med i ”Dagbok i mars”, liksom på några ställen filosofen Hannah Arendt. Eva Wichman är den enda kvinna som har gett namn åt en Salminen-essä, den ingick i Levande och död tradition. Den färgstarka finlandssvenska författarens pendling mellan känslig lyrik och troende kommunistiska talkörsstycken tycks ha fascinerat hennes förläggare. 


Om Salminens eget vilda tänkande till en början väckte ilsken kritik, så kunde ingen ändå anmärka på hur han skötte sitt dagjobb. Tvärtom gick det bra för Söderströms förlag under hans tid där. Till och med ekonomiskt. 

Om det sen var litterärt väderkorn eller också tur med tajmning och konjukturer, det är svårt att veta. I varje fall kan man strax efter hans tillträde 1956 som ”rådgivare”, från 1961 som litterär chef, se den nya generationens författare strömma till – och ges ut. Unga löften som Anders Cleve, Christer Kihlman, Claes Andersson, Tua Forsström, Ulla-Lena Lundberg och Märta Tikkanen väljer Söderströms – eller väljs, av Salminen – och bidrar till att ge förlaget en helt ny, engagerad, ”tidsmedveten” profil. En talande markör är att Marianne Alopaeus, efter 20 år och fyra böcker hos konkurrenten Schildts, väljer att 1965 sadla om till Söderströms i och med sin femte, mest lästa, mest framgångsrika och mest politiska roman, Mörkrets kärna. 

Plötsligt går finlandssvensk litteratur på nytt i takt med sin tid, ingår i en större värld. Och det skadade knappast samarbetet om de yngre författarna kände att också deras förläggare lyssnade till tidens signaler, minst lika intresserat som de själva – eller som rikets skamlöst intellektuella president, Urho Kekkonen. 


Söderströms behöll de nya författarna, men från 1980-talet och framåt skulle de flesta på nytt söka sig inåt, mot den mindre världen. Så inte Salminen. Essän "Det skrämda Ryssland" från 1988, året före det sovjetiska imperiets fall, läser man idag 2015 igen med aktualitetens ”tidsprovinsiella” ögon – inte bara för anspelningen på ”detta ubåtsjakternas tidevarv”. 

I texten tar Salminen som vanligt lång startsträcka, skissar en historia av reella attacker på Ryssland – ”Djingis Khan, Karl XII, Napoleon, Hitler”. I de öppna, svårförsvarade stäpperna spårar han en bakgrund till en rädslans ryska dialektik, som lever vidare också i nuet: ”Fallet Afghanistan visar […] hur Sovjets behov att trygghet gärna slår över i en aggressivitet som gör den egna existensen ännu otryggare.”

Sovjet heter idag på nytt Ryssland och ”fallet Afghanistan” har övertagits av USA, medan Vladimir Putins Ryssland 2014 gjorde Krim till ett nytt ”fall”. Men också för Putins val att skapa en kris i östra Ukraina verkar Salminens analys gälla,”en häxcirkel där defensivt och expansivt i all evighet glider in i varandra”.

Ordet dialektik passar över huvud taget väl för Salminens litterära metod. Liksom i de sokratiska dialogerna låter Salminen motsatta ståndpunkter och egenskaper boxas med varandra i texten – med den skillnaden att han är långt mindre genomskinligt partisk än Platon. Snarare finns här ett äkta dialogiskt tänkande, av det slag som filosofen Michail Bachtin beundrade i Dostojevskijs romaner. 

1930-talets Olavi Paavolainen blir i Salminens essä en äkta Dostojevskij-figur: komplex, sliten mellan å ena sidan dandyns esteticistiska beundran för nazisternas snygga uniformer, strålkastarshowerna i den nürnbergska natten – å andra sidan anfall av klarsyn: ”i reserv har han alltid en stickreplik, en grimas av öppet obehag. Hitler själv kan plötsligt krympas ner till en politisk charmör av allra billigaste slag.” 

I slutet kommer så en tanke om värdet av nyfikenhet, trots riskerna: ”Även misstagen som [Paavolainen] står för i all sin rastlöshet är mera värda än den falska tryggheten hos den som stannar hemma.”


Salminens egen person är alltid närvarande i hans texter. Ibland som iakttagelser på plats – en hotellobby i Alexandria – men alltid som röst. Rösten kan vara dubbelbottnad och ofta ställer den retoriska frågor: ”Ser vi inte Goethe 1772 krasst förklara …”. Ett särskilt stildrag är det pådrivande kommatecknet: ofta kastas det rastlöst in där någon annan skulle använda kolon, punkt eller semikolon. Det idiosynkratiskt salminenska kommat pressar otåligt upp hastigheten i texten, innan läsaren hunnit hämta sig från högersvingen är vänstern redan nitad. 

Enstaka gånger bryter helt privata tonfall in. Vad är det till exempel för oförrätter som pinar författaren i vargtimmen, i dagboken från 2003? ”Decennier gamla repliker sprider på nytt sitt gift i kroppen. […] Morgonens gråa skärseld är som en varning ur samvetets djup”. För läsaren blir det viktiga med sådana antydningar nog att de alls görs – vad de kan handla om är inte nödvändigtvis vår sak att veta. 

Liknande rannsakningar finns redan i debutsamlingen 1963, och ett intimt tilltal interfolierar kontrapunktiskt, orubricerat, de namngivna essäerna i Middagsdemonerna (1975). Man kommer att tänka på en jämförelse Salminen gör i essän ”Ciceros dilemma”: 

Nära kommer oss Cicero i dag framför allt som brevskrivare, borta är den ofta tröttsamma pompan hos oratorn, i stället hittar vi en omedelbarhet som ger också ynkligheten ett slags charm. Fritt kastar han om från en skämtsam jargong vänner emellan till djupaste allvar, i motsats till Seneca som förblir orubbligt värdig även när han vill verka mest intim. 

Någonstans mellan de här två livshållningarna balanserar Salminen själv. Essän är ett elegant klädesplagg, men under den till synes ”orubbligt värdiga” fasaden finns nästan alltid en glimt, en provokation, ett skratt – liksom där finns perioder av ”djupaste allvar”, som öppet vill gripa tag i läsarens samvete. 

I brevväxlingsboken med Antti Eskola, Puhe on Suomesta (”På tal om Finland”, 1980) finns några rader där Salminen är öppnare om sin bakgrund än i något jag läst av honom på svenska. Man anar ett fadersuppror när han kontrasterar en ärkekonservativ (finskspråkig) pappa mot en ”opolitisk men djupt demokratisk” (svenskspråkig) mor: ”en bro till den åländska värld som blev min ungdoms grundupplevelse”. 

Personlig är också beskrivningen av hur han under sina historiestudier upptäckte det cyniska klassmönstret bakom fraser om ”fosterlandet, svenskheten och rättsarvet”. Att så skriva den ovannämnda 1918-essän, att agera ”sabotör”, kallar han ”en lättnad”. 

Men det fanns en värld utanför Finland, och det upproriska 1960-talet förde också för Salminens del med sig en ökande misstro mot den europeiska humanismen, berättar han för Eskola. ”Var fanns en Brandes eller Buckhardt när Leopold II förvandlade Kongo till ett enda avskyvärt koncentrationsläger? Frågorna hopade sig”. 

Samma slags ’postkoloniala’ insikter om europeiska brott i det förflutna redovisar Göran Palm i En orättvis betraktelse (1966), en emblematisk och ögonöppnande bestseller i sin tid. 


Kan man till och med tänka sig att Salminens intresse för 1800-talsorientalisten G.A. Wallins ökenfärder handlar om något mera än de mest självklara parallellerna – den åländska bakgrunden, nyfikenheten på arabvärlden? Kan där finnas något utöver den kammarlärdas fascination för en djärv äventyrare och handlingsmänniska? 

Kanske också Wallins förmåga att anlägga en fasad och smälta in i så vitt skilda sammanhang som British Geographic Society och pilgrimshorderna kring Kaba i Mecka slår an en sträng hos Salminen? Som redan i sitt yrke som förläggare måste anlägga masker, agera diplomat och psykolog, både i styrelserum och i kontakter med författare av de underligaste slag? 

Åtminstone anar man att oppositionsinstinkten, de eleganta käpparna i hjulen när Johannes Salminen saboterar självhärliga ’sanningar’ och etablissemang, kan ha rötter i det åländska outsiderperspektivet på Helsingfors. Ett utanförskap som han verkar ha valt själv, och valt att trivas med. 

Också där en ledtråd till varför denna lärda essäistik så ofta är oroande, ibland provokativ, alltid tillfredsställande.

Trygve Söderling


Publicerad som efterord i Johannes Salminen: Från Bysans till Bush. Valda essäer 1963–2010 (Schildts & Söderströms 2015)

Relaterat: "Det vida rummets samuraj" – intervju med Johannes Salminen i Ny Tid 1997 (Tapani Ritamäki, Trygve Söderling)



Publicerad i Slammerarkivet maj 2015


SLAMMERARKIVET– hemsida