Göran Schildt: Daphnes Loggbok. Västra Medelhavet 1949. Svenska Litteratursällskapet i Finland. 2003. 160 sidor.


Göran Schildt och hans färder med ketchen Daphne torde vara allom bekant här i landet. För yngre generationer för vilka det finns knappast något alldagligare än resor till Mallorca kan det vara svårt att förstå efterkrigstidens fascination för de schildtska reseskildringarna. Schildt gjorde sitt första besök till Mallorca 1934 som 17-årig pojke när han tillsammans med en tillfällig fransk kamrat luffade omkring på ön och levde på appelsiner som trillade ned i dikena från överlastade vagnar från appelsinodlingarna. Under de svåra krigsåren hjälpte de ljusa minnena från Medelhavet att hålla hoppet uppe. Goethes ”Italienische Reise” och Paul Valérys ”Eupaulions ou l'architecture” var hans trogna följeslagare och tröstare under rekryttiden. Italien blev för Schildt ett andligt hem.

Som 22-åring hamnade Schildt vid Karelska näset. ”När granaterna regnade och kamraterna bredvid mig låg i dödsryckningar, växte en envis tanke fram i mitt inre, en tanke som ytterligare befästes under krigssjukhusets ångestladdade nätter: kommer jag igenom det här skall jag segla ned till Medelhavet med egen båt”, berättar Schildt i förordet till nyutgåvan 1996 av Önskeresan (1949). Med hjälp av ett arv efter mormodern kunde Schildt faktiskt köpa drömbåten Daphne, gissningsvis året 1947, av sin vän Christoffer Ericsson. Man kan säga att båten var även en lyckad ekonomisk investering. Hans reseskildringar från resorna med Daphne blev internationella framgångar och löste hans försörjningsproblem för resten av livet. Som förklaring till denna framgång pekar Schildt på det hopp om en ljusare framtid, samt visionen om frihet och vänskap över gränser som reseskildringarna återspeglade, och som fann en speciell genklang hos människorna efter de mörka krigsårens tunga umbäranden och fiendeskap.

Vad har dessa skildringar att erbjuda en läsare idag? Som historiska dokument bevarar de sitt värde onekligen. Själv har jag bläddrat i Önskeresan och speciellt fäst mig vid fotografierna. Även Loggboken innehåller ett urval fina fotografier. För den nauticavurmande har det förstås sitt intresse att ta del av diverse bekymmer som anfäktade kaptenen ombord, såsom oron för huruvida Olympiamotorn behagar komma igång eller om fotogenet räcker till osv. Navigering krävde mera av sin man på den tiden och dessutom drev det fortfarande omkring minor i farvattnena efter kriget. Schildt seglade ingalunda ensam på sin båt, med fanns hustrun Mona och gästgaster såsom Viveca Bandler. I Önskeresan figurerar tex. en sportig George Henrik von Wright. Schildt kunde alltså förverkliga sin drömresa, och för oss finns ju drömmen kvar, bevarad i form av hans böcker.

En lustig passus som jag fäste mig vid i Önskeresan är när Schildt återger en diskussion, med gästseglaren Clas Brunius, under förberedelserna inför avfärden från Stockholm. Temat var kroppsarbetets lycka. ”Vi kom överens om att den har sin rot i dilettantismen, denna så ofta som mindervärdig betraktade inställning. Vad är en dilettant? Svar: han är en person som ofta vet lika mycket eller mera om ett område än yrkesmannen, men som i motsats till denne slipper att ta sin verksamhet på allvar. Hans allvar ligger på något annat område och berörs inte av framgång eller misslyckande inom den dilettanttiskt utövade verksamheten. Det är denna inre 'avkoppling' från den egentliga livsuppgiften som skänker dilettanten hans 'diletto', det vill säga glädje – en befrielse så stor att den kan köpas till priset av betydande fysiska besvärligheter”. Måhända är det denna sorts ”diletto” som genomsyrar de schildtska skildringarna och som förklarar varför de fick ett sådant varmt mottagande


Bildtext:

”Jag förstår också bättre idag varför jag valde en segelbåt till fortskaffningsmedel. Daphne var en säker föreningslänk mellan den naturgivna levnadsbas som de vilseförda framstegsoptimisterna och rationella systembyggarna alltför länge föreställt sig att man ostraffat kan förneka” (Önskeresan, ur förordet 1996).


Frank Borg