Carl-Martin Bergroth: Glimtar från åren 1892-1972 (H:fors 1972)

(Prästeson från Karkku, sedermera kommerseråd)

Några minnen från C.-M. Bergroths ungdom angående familjen Rydman och gården Ruotsila

... umgänget i bekantskapskretsen kunde lida av de långa avstånden. Och långa var de, avståndet mellan de längst från varandra belägna egendomarna var över 35 kilometer. Numera förvånar det mig att t.ex. Wegelierna eller Rosenlews i Suoniemi inte begagnade sig av järnvägen när de besökte RydmanRuotsila och vice versa, järnvägsstationerna låg alldeles invid egendomarna. Men det hörde till saken att man åkte häst, egendomarna ville gärna visa upp sin fina ekipage och ståtliga vagnshästar, en viss tävlan förekom nog på detta område. Någongång hände det dock att ett lokomotiv med ett par vagnar hyrdes, det stannade sedan så nära de olika hemmen som möjligt och plockade upp gäster och förde dem snabbt till Kiikka, det gällde bjudning på Ruotsila. Populära blev dylika transporter dock inte och väl var det, den tiden fanns ännu kvar något som skulle kallas för landsvägarnas romantik, och det är roligt att man fick vara med om dess sista tider. Snabbt nog blev den förstörd av järnvägen och framför allt bilarna.

[...] Familjen Rydmans släktgods Ruotsila, en stor egendom i Kiikka, ägdes då av kronofogden Arno Rydman. Där bjöds på gammaldags gästfrihet i hela dess omfång. Två gånger om året hölls en stor bjudning dit bekantskapskretsen från hela 5 socknar var hjärtligt välkommen. Maten var riklig även efter dåtida begrepp med en mängd olika rätter. Åt de äldre herrarna serverades öl och brännvin, åt damerna vin och åt oss ungdomar en alkoholfri bål. Efter maten separerade herrarna för att ägna sig åt det oundvikliga toddydrickandet och kortspel. Damerna undfägnades med kaffe och massor av småbröd, men ingen konjak, det passade sig inte, eventuellt halvt i smyg ett litet glas likör. Förresten var det dessa tider som en ung dam i Åbo, jag vill minnas att det var Anna Cygneus, på en bjudning steg fram till herrarnas bord, tog ett glas konjak och tömde det med orden "det sköna är det starka värt". En susning gick igenom salen och otroligt snabbt fortplantade sig susningen runt hela landet. "Har ni hört: en ung dam i Åbo har offentligt druckit ett glas konjak och sagt..." Men för att återkomma till Ruotsila, medan de äldre njöt av allt det goda som bjöds, återvände vi unga till stora salen och dansen. Huvudnumret var alltid kotiljongen med många turer och massor av kotiljongsdekorationer. Karaktärsbyggnaden låg vid stranden av Kumo älv och på kvällen tändes stora eldar på några klippor i strömmen vilka lyste upp hela nejden. Först ettiden på natten, om vintern något tidigare, bröt gästerna upp.


Rydmans Ruotsila i Kiikka före branden 1918. Bilden tagen av Bergroth???

En fruktansvärd tragedi utgjorde de sinnesrubbade barnen och släktingarna av vilka det fanns ovanligt många i släkten. En stor del av dem hade Arno Rydman tagit hand om, vanligen bodde de i en skild byggnad avsides från karaktärshuset. Men när det var fest eller bjudning hämtades de alla till huvudbyggnaden och placerades i stora salen sittande i rad längs ena väggen. En del var fullkomligt apatiska, men några kunde röra sig bland gästerna. Det var nog en makaber syn och man kunde tro att vi barn och ungdomar skulle ha varit rädda för dem eller åtminstone tyckt att det var obehagligt, de satt ju i samma rum där vi dansade. Men vi hade väl blivit vana vid dem och jag kan inte påminna mig att någon skulle ha reagerat. Varför dessa stackars dårar visades fram kunde jag dock inte förstå. Var det möjligen en gest av trots mot det hårda ödet eller var det på grund av en långt driven pliktkänsla? Det vet jag inte, men på något sätt hyste man även i denna sak en viss aktning för Arno Rydman.

Äldsta dottern Sylvi var rödhårig, söt och sprittande glad. I början av 1920-talet var jag hemma på permission i Karkku och Sylvi kom på besök. Gladare stunder har jag upplevat, släktens förbannelse hade drabbat henne. Det var fruktansvärt att i denna unga, virriga kvinna, redan borta från verkligheten, småningom känna igen drag av den tjusiga barndomsvännen Sylvi.

Jag har tidigare berättat om sommarutfärderna. Om vintern anordnades slädpartier, det var huvudsakligen ungdomen som arrangerade dem under övervakning av någon äldre dam. På en bondgård hyrdes rum, oftast deras stora sal som annars stod tom och oeldad, den användes blott vid bröllop, begravningar, läsförhörskalas eller liknande. På dagen sändes några husor dit med smörgåsmat som dukades upp på lämpligt ställe. Ett pianino lånades och ställdes i ett hörn och när golvet ännu glättats med stearin var allting färdigt. Ungefär klockan 19 började deltagarna anlända, många hade en par mils åktur bakom sig, och dansen kunde börja. Det dansades vals, polka, schottis, pas de quatre, mignon, pas de espagne, vengerka, senare även onestep. Om några äldre par var med kunde man ännu få se en gammaldags livlig tvåstegsvals.

Efter ett par timmars dans smakade den medhavda maten utmärkt och klockan 24-tiden blev det uppbrott.

Ofta var det gnistrande kallt och månsken och de hemfärderna glömmer jag inte. Hästarna var ivriga att komma hem till egen spilta och även de lataste gjorde sitt bästa. När färden gick över någon sjö utan tjockare snötäcke på isen travade de bredvid varandra eller i klunga och ungdomarna i slädarna kunde ännu utbyta hälsningar och avskedsord eller ropa en sista gliring t.ex. beträffande Karkkuprostens något övergödda hästar.

Där var bl.a. Wegelierna från Suoniemi, Wahlroosarna från Mouhijärvi, gossarna Meurman och Gyllenberg från Karkku, domhavanden Paqvalens söta dotter, åtminstone några av apotekar Bäckmans 19 barn, Ruotsila-Rydmans barn med den stiliga kusinen Aino, Svenni-Rydmans pigga flicka och jag själv med 3 systrar. Alla hade dessutom med sig släktingar och kamrater som kommit på besök så att antalet deltagare ofta kunde stiga till 40-50 personer eller mera.


Anmärkningar:

Arno August Gabriel Rydman (1866-1934), August Efraims son och Petter Augusts sonson, gift med Lydia Sofia Bergman (1865-1932)

Sylvi Sofia Rydman (1893-19__), Arnos första dotter. Andra sinnesrubbade Rydmän i Ruotsila: Thor August Gabriel Rydman (1896-1941), Arnos första son. Karl Johan Rydman (1839-1924), Arnos farbror, son av Petter August Rydman.

Aino Rydman var Arnos brordotter (Hjalmar Odert Rydman), född 1898, död 1959, gift Huber. Svänni-Rydman var Arnos bror Selim Alarik Rydman från Kiikka, och hans dotter var Gertrud Elisabet (Kerttu) (1898-1992, gift Sovio). Arnos dotter hette Leila Emilia (1898-1992), gift Kalervo.


Tillbaka till Bulletinen